Skräckfilmshelg på Glimmingehus

I helgen såg jag tre av sex möjliga filmer på skräckfilmshelgen på Glimmingehus: "Nosferatu" -den nya från slutet av 70-talet med Klaus Kinski och Werner Herzog, "Call of C'thulu", en film gjord i 20-talsstil på H.P Lovecrafts text och "Dr Caligaris Kabinett" från 1919. Båda stumfilmerna var ackompanjerade av elektronisk musik. Den första stumfilmen, på lördagen, drog mycket folk. Det var fullsatt och extrastolar fick sättas in. Missljud som gjorde musiken till hade tydligen stor fanskara. Det kom lite mindre folk till den andra stumfilmsvisningen. Lite synd eftersom det var ett rätt stort stjärnskott som gjorde musiken: Steven Severin från Siouxie & the Banshees. De två stumfilmerna gjorde sig väldigt fint på Glimmingehus. Maximillian Lestander, som arrangerade det hela gjorde ett mycket bra jobb. Tekniken gick inte riktigt i gång i början av Serverins performance, men sedan ordnade det sig.

Att sugas in i en magisk värld av Dr Caligari som jag inte sett sedan jag läst Drama-Teater-Film och sedan kunna diskutera filmen i bilen hem med de nära betydde mycket och var en bra avslutning på min semester.

Några ord om "Nosferatu": Klaus Kinski var verkligen bra, men tempot är långsamt. det märks att det är 70-tal. Väna kvinnor som skräckslagna i vita nattlinnen, stora produktioner med mycket folk inblandade (många statister framför allt). Men var det så tydligt i originalversionen av "Nosferatu" att det var Greve Dracula som var vampyren? Det minns jag inte. Jag kommer främst ihåg skuggorna från den tidiga 20-talsfilmen.

Jag såg inte "Night of the living dead" däremot. Jag såg den i mitten av 90-talet på video och hade mardrömmar efteråt.

Jag var klart imponerad av Missljuds och Serverins insatser.

Ett mycket fint arrangemang. Tack Glimminge, FFF, Maximillian Lestander och Magnus Paulsson som tog hit Severin.

Recension av depeche + andra dm-tankar...

Vad ska man säga om konserten i K-hamn i går? Splittrat. Violatorlåtarna lyfte det hela. Gitarrgröten blev för stor. Att börja med "In chains"-tja, det är ju inte den bästa låten på nya skivan. Man förstår sig inte på nya skivan. Varför börjar de med de sämsta låtarna och lägger de låtarna som är helt ok på slutet? På konserten var höjdpunkterna "Fly on the windscreen" och "A question of time", även om jag tyckte det var synd att vi såg så dåligt med massor av danskar framför oss på fel sida av kravallstaketet som inte rörde sig utan snarare blev aggressiva när man försökte komma fram. Sedan var ölen dyr och förbandet kasst.

Konserten hade dock sina höjdpunkter. "Enjoy the silence" och "Policy of truth" var jättebra. Däremot gillar jag inte "I feel you".

Lyssnar just nu på Speak & Spell. En tanke när man gått genom album o sv är hur mycket folket runt om DM betytt. Det framgår också av biografierna "Stripped" och "Black celebration". "Stripped" är mycket fokuserad på ljudbilden, "Black celebration" mer runt om och berättar fruktansvärda historier om hur Dave satt bakom ett draperi runt 93 och fick "spoons" med heroin och annat, hur han helt plötsligt vaknade upp på en gräsmatta med nätt och jämnt byxor på sig. ("who's wearing the trousers?" ). Det jag skulle komma till här var hur mycket då först Vince Clarke betytt, sedan Daniel Miller, Gareth Jones, Adrian Sherwood och Alan Wilder. De tre kvar verkar klara sig dåligt: En sångare med kraftfull röst, en medelmåttig gitarrist som kan göra hyfsade gitariff med lätt frikyrkliga textteman och en revisor som bokar möten (och är melodiskrivarens talesman med omvärlden).

Så är det kanske så arenarocken och U2-andan kommer genom. För att inte då i detta sammanhang glömma Anoton Corbijn. Kanske är DM en slags klädhängare, ett skelett, som behöver ett skal och en yttre dräkt för att riktigt fungera? Och på ngt sätt var det det som fattades men samtidigt kanske blev en charm i går. "Nu gör vi vad vi vill och skiter i vad folk säger till oss att vi inte kan det eller det. Nu gör vi ngt. Och folk gillar det också-Music for the masses"!

Kanske var det denna upprättelse de aldrig fick förr-plågade av sin stämpel av att vara pojkar i jumper med lustiga frisyrer som bara spelade blipp-blopp? Så är det inte, men samtidigt är det så. Det roliga var delvis punkattityden, DIY (Do It Yourself) som blev så stor. De tog sin an (arvet från) Gary Numan (som senare visade sig ha Aspergers och det var därför antagligen han bara kunde spela en ton i taget), de tog sig an arvet från DAF, men man undrar om det inte var Daniel Miller som ledde dem in på spåret och att de inte hade haft en susning annars. I vilket fall som helst så var det bätte på "Black celebration"-turnén och "Music for the masses". "Devotional"-turnén var cool för att Corbijn fick så stort spelrum. -98- var trist. Däremot ångrar jag bittert de konserter jag hoppade över: 90: Violator och 2001 med Fad Gadget!

Annars var det bra överlag, ganska bra och det är klart att det var dyrt för några prickar längre fram. Måste nog säga att både Nitzer och tom Jean-Michel Jarre var bättre nu på våren. Kör det man kan-japp!

Skulle dock vara kul att se DM på en mindre arena och med fokus på det gamla, tex
Everything counts-varför struntade de i den?
Blasphemous rumours (Det ÄR svårt att stava till den...)
See you
Just can't get enough
Photographic
People are people
Sacred
Black celebration

Däremot var det kul med "Waiting for the night"!

Sedan hade det ju varit kul med:
Ice Machine
Work hard
In your memory
Something to do
Shame

...men då hade vi aldrig hunnit med tåget hem till Lund. För tycker jag Öresundsförbindelserna är skamliga!

Det var kul med Master & Servant-vilket riff. Nästan Rammstein!

Slagsmål på festival

I går spelade Slagsmålsklubben på Malmöfestivalen. De var bra! Med enkel, smärtsam, poppig "nintendoelektronika" som festivalen (programmet) uttryckte det lät de ett hav av människor hoppa upp och ner till deras toner som verkade komma från gameboy och nintendospel från 80-talet. Alltmedan en hyperaktiv kille i glasögon hoppade upp och ner för att trigga publiken ytterligare. På något sätt var det här Kraftwerk kunde ha varit, i det lekfulla landskapet av "trycker man på en knapp så händer det något här-hoppsan, det blev ju inte bra, men rätt kul." Ljudet var tjockt, coolt, rent. Många teens var där och lyckliga leenden syntes överallt. En del gick till och från och bilden från skivan "Boss for Leader" syntes i bakgrunden som en projektion. På något så var det mer åt Silicon teens, lite Welle: Erdball (utan tyskheten) och även Vince Clarkes Yazoo. Anthony Rother skulle nog tyckt det var rätt skoj att också bli nämnd i sammanhanget. Visst vet man inte om det hela utgör en ironisk naivism eller om de är så intellektuella, men de har ju ändå bott i Berlin ett tag och har väl electroscenen med Ellen Allien i bagaget (som fö spelade i K-hamn i torsdags-att inte ngn arr:are kunde baxa hit henne på festivalen...för slött...). Men det var kul att se. Och i kväll får jag se om jag orkar se "Familjen och i morgon "Vive La Fete". Sedan börjar jobbet på måndag och det blir Client på fredag. Fö fattar jag inte varför Client är satt som finalband på hela festivalen när de faktiskt är ett B-band som spelar i synthens lägre regioner...Jag kommer i håg när jag såg dem på SAMA 2003. Nervösa som räkor och inte så bra...

Jarre; Teo and tea

Jarres senaste skiva är rätt bra, faktiskt. Det är lite soft disco med roliga inslag. Inte så sfäriskt som "Aero", som var rätt flummig och luftig. Hans senaste "Concert in China" som hette "Jarre in China" var extremt bra ljudkvalité, men en del låtar var lite tråkiga. På "Teo and Tea" är det mer drag. Zoolook blandas med Oxygene och Equinox, kan man säga. Visst är Jarre kanske en mastodontdinosaurie i många sammanhang, men när han vänder den roliga franska humorsidan till blir det rätt kul. Och det är det här. Lättlyssnat, lite klanger här och där som blir lite dataspel osv, gör att barn och vuxna njuter tillsammans. Och hur kan jag motstå när en okänd röst säger" Teo -and THEA!"? :-)

Jarre är och blir -och kommer att vara ett viktigt inslag och milstolpe för den elektroniska musiken. Det viktiga är "Oxygene" där "Oxygene IV" för evigt kommer att associeras med rultande pingviner. Kanske något för Brutus Östling, marinbiologer och "Pingvinresan" (som ju också är en fransk film...) Vad är det med det franska och pingvinerna? Är det någon ultrafilosofisk grej eller är det bara på kul? :-)