Rammstein live i Malmö

"Feuer frei!" -så kan man lättast beskriva Rammstein i malmö i tisdags. Tyvärr har jag inte haft tillfälle att skriva förrän nu. De direkta intrycken var magnifika: Eld, flammor, scenshow med "Metropolis"-liknande bakgrund. Fritz Lang skulle varit nöjd. Det tyska, germanska, stod i centrum och visst blir Laibach i underläge inför en sådan här möjlighet att göra påkostade shower. Till de första tonerna från nya skivan hugger sig två av musikerna likt kolgruvearbetare sig genom ridån, som torde vara gjord av papp eller trä. Som om det inte är nog som intro svetsar sig sångaren ut efter en liten stund genom någon slags metallport. Genom mörkret lyser det sedan i sångarens mun iklädd ett slaktarförkläde som också SDS uppmärksammade. Jag hade tur som kunde stå långt fram, nästan bara fyra rader framför mig och kände sedan lukten av eld, bränt fyrverkeri och nästan svett. I någon låt kände jag hur mina fötter inte längre stod kvar på marken utan att jag lyfte av massan ett par cm upp i luften. "Du hast" spelades, "Ich will" likaså och som extranummer spelades "Engel". Visst hade de med ngt sexistiskt, en sprutande jättefallos som sprutade ut diskmaskinslödder över publiken tillsammans med röd konfetti (vad var det för genusteori?) SDS nämnde Freud som grundteoretiker, men innan konserten tyckte jag det var synd att jag inte läst in mig mer på Foucaults diskursanalys. Här var fullt av saker att ta hänsyn till: Makt, vem har ordet och en berättelse bakåt och genus. Framför allt den "Metropolis"-liknande känslan som förstärktes av att ett bortre bakgrundsskynke avslöjades efter ett tag in i konserten. Mycket taktfast eld som sagt, och en stackars synthspelare med pilotmössa som torterades av eld och fick bögiga glitterbyxor. Vad är det för kommentar till Marc Almond t ex? Det var en kul konsert! Inget som kanske har ett större omtumlande effekt eftersom man ändå kan tycka att det var lite ytligt, men det var roligt och medryckande. "Engel" med metallvingar på sångaren där det sprutade ut eld ur vingarna var mycket effektfull.
(Även på "synthblogg")

Rammstein i Malmö!

Rammstein i kväll! Kul! Feuer frei!

Analys/reflektion av "Snövit"

Teaterföreställningen "Snövit" på Hipp gav en mycket att tänka på.

Det var faktiskt en fantastisk upplevelse. Att ha med sig T. på 7 år som redan hade sett den var ett priveligum. När jägaren jagade ut Snövit i skogen tänkte jag: Tänk om det vore T.! Sju år, styvmor, man kände igen problematiken från sin uppväxt: "Ditt barn har ju haft dig i alla dessa år, är det inte nog nu?"

När Snövit kastades ut i skogen var det som en dänga från DAF: "Der Räuber und der Prinz": "Ein schöner Kind/verirrte sich im Wald". Varför inte? De teutoniska tonerna från DAF känns ofta som om de är baserade på Grimms grymma sagor: "Prinzessin/O Prinzessin" ...

Varför är livet så grymt, kände man under pjäsens gång. Identiteter upplöstes och försvann i dvärgarna och styvmoderns spegelbilder. Inte EN stymor, utan sju -med masker för att dölja deras ansikten och ändå blev det ännu mer uttrycksfullt.

I sammanhanget kan också nämnas att Rammstein har ju gjort sin version av Snövit, där Snövit är stor, storbystad, lättjefull och tar heroinsprutor, till dvärgarnas förtvivlan. Grabbarna i Rammstein bär upp Snövit över berget i sin glaskista, uppför berget-glasberget-symbolik?