Analys/reflektion av "Snövit"

Teaterföreställningen "Snövit" på Hipp gav en mycket att tänka på.

Det var faktiskt en fantastisk upplevelse. Att ha med sig T. på 7 år som redan hade sett den var ett priveligum. När jägaren jagade ut Snövit i skogen tänkte jag: Tänk om det vore T.! Sju år, styvmor, man kände igen problematiken från sin uppväxt: "Ditt barn har ju haft dig i alla dessa år, är det inte nog nu?"

När Snövit kastades ut i skogen var det som en dänga från DAF: "Der Räuber und der Prinz": "Ein schöner Kind/verirrte sich im Wald". Varför inte? De teutoniska tonerna från DAF känns ofta som om de är baserade på Grimms grymma sagor: "Prinzessin/O Prinzessin" ...

Varför är livet så grymt, kände man under pjäsens gång. Identiteter upplöstes och försvann i dvärgarna och styvmoderns spegelbilder. Inte EN stymor, utan sju -med masker för att dölja deras ansikten och ändå blev det ännu mer uttrycksfullt.

I sammanhanget kan också nämnas att Rammstein har ju gjort sin version av Snövit, där Snövit är stor, storbystad, lättjefull och tar heroinsprutor, till dvärgarnas förtvivlan. Grabbarna i Rammstein bär upp Snövit över berget i sin glaskista, uppför berget-glasberget-symbolik?