Recension av depeche + andra dm-tankar...

Vad ska man säga om konserten i K-hamn i går? Splittrat. Violatorlåtarna lyfte det hela. Gitarrgröten blev för stor. Att börja med "In chains"-tja, det är ju inte den bästa låten på nya skivan. Man förstår sig inte på nya skivan. Varför börjar de med de sämsta låtarna och lägger de låtarna som är helt ok på slutet? På konserten var höjdpunkterna "Fly on the windscreen" och "A question of time", även om jag tyckte det var synd att vi såg så dåligt med massor av danskar framför oss på fel sida av kravallstaketet som inte rörde sig utan snarare blev aggressiva när man försökte komma fram. Sedan var ölen dyr och förbandet kasst.

Konserten hade dock sina höjdpunkter. "Enjoy the silence" och "Policy of truth" var jättebra. Däremot gillar jag inte "I feel you".

Lyssnar just nu på Speak & Spell. En tanke när man gått genom album o sv är hur mycket folket runt om DM betytt. Det framgår också av biografierna "Stripped" och "Black celebration". "Stripped" är mycket fokuserad på ljudbilden, "Black celebration" mer runt om och berättar fruktansvärda historier om hur Dave satt bakom ett draperi runt 93 och fick "spoons" med heroin och annat, hur han helt plötsligt vaknade upp på en gräsmatta med nätt och jämnt byxor på sig. ("who's wearing the trousers?" ). Det jag skulle komma till här var hur mycket då först Vince Clarke betytt, sedan Daniel Miller, Gareth Jones, Adrian Sherwood och Alan Wilder. De tre kvar verkar klara sig dåligt: En sångare med kraftfull röst, en medelmåttig gitarrist som kan göra hyfsade gitariff med lätt frikyrkliga textteman och en revisor som bokar möten (och är melodiskrivarens talesman med omvärlden).

Så är det kanske så arenarocken och U2-andan kommer genom. För att inte då i detta sammanhang glömma Anoton Corbijn. Kanske är DM en slags klädhängare, ett skelett, som behöver ett skal och en yttre dräkt för att riktigt fungera? Och på ngt sätt var det det som fattades men samtidigt kanske blev en charm i går. "Nu gör vi vad vi vill och skiter i vad folk säger till oss att vi inte kan det eller det. Nu gör vi ngt. Och folk gillar det också-Music for the masses"!

Kanske var det denna upprättelse de aldrig fick förr-plågade av sin stämpel av att vara pojkar i jumper med lustiga frisyrer som bara spelade blipp-blopp? Så är det inte, men samtidigt är det så. Det roliga var delvis punkattityden, DIY (Do It Yourself) som blev så stor. De tog sin an (arvet från) Gary Numan (som senare visade sig ha Aspergers och det var därför antagligen han bara kunde spela en ton i taget), de tog sig an arvet från DAF, men man undrar om det inte var Daniel Miller som ledde dem in på spåret och att de inte hade haft en susning annars. I vilket fall som helst så var det bätte på "Black celebration"-turnén och "Music for the masses". "Devotional"-turnén var cool för att Corbijn fick så stort spelrum. -98- var trist. Däremot ångrar jag bittert de konserter jag hoppade över: 90: Violator och 2001 med Fad Gadget!

Annars var det bra överlag, ganska bra och det är klart att det var dyrt för några prickar längre fram. Måste nog säga att både Nitzer och tom Jean-Michel Jarre var bättre nu på våren. Kör det man kan-japp!

Skulle dock vara kul att se DM på en mindre arena och med fokus på det gamla, tex
Everything counts-varför struntade de i den?
Blasphemous rumours (Det ÄR svårt att stava till den...)
See you
Just can't get enough
Photographic
People are people
Sacred
Black celebration

Däremot var det kul med "Waiting for the night"!

Sedan hade det ju varit kul med:
Ice Machine
Work hard
In your memory
Something to do
Shame

...men då hade vi aldrig hunnit med tåget hem till Lund. För tycker jag Öresundsförbindelserna är skamliga!

Det var kul med Master & Servant-vilket riff. Nästan Rammstein!