Boxning

I dag har jag sett klart "Raging bull" med Robert de Niro. Jag började på den för ngn vecka sedan, men fick stänga av eftersom Thea skulle lägga sig. Den var riktigt bra, faktiskt. Det är en film man bara har hört talas om innan. Jag trodde den skulle vara pretentiös. Det var den inte. Mycket känsligt drama, nästan naturalistiskt, och samtidigt i NY-miljö. (Bronx är väl i NY?)
På ngt sätt avspeglar sig boxningsringen som en sorts balett, ett universum i sig, där bestämda regler gäller som inte finns ngn annanstans. Fighten mellan de som är där kan senare upptas av diskurser som "Fight Club" och det surrealistiska inslaget som tenderar att få huvudpersonen en aning avvikande där, minst sagt, är ngt som också känns igen i denna film, där svartsjukan och paranoian blir ett stort inslag när tjuren står på toppen av sin karriär. Kanske är det ett vanligt inslag hos boxare, där skallen får slag på slag, den fysiska styrkan räknas och personen är omgiven av tränare och andra som bara sätter upp den som en skyltdocka som ska slå, slå, slå. Personen blir som ett eget universum skilt från sin omvärld, men samtidigt beroende. Utanför ringen förstår han inte, han försöker förstå, han får inte ordning på TV-antennen, han slår ner sin bror som han misstänker är otrogen med sin fru. Kanske är han det, kanske är han inte. Det får vi inte veta. Snyggt med den tvetydiga stämningen, precis som människan är själv.