Paria

Jag såg just "Paria" av Strindberg på Lilla Teatern. Det var en intressant upplevelse. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var en gammal scoutkompis till mig som hade en av rollerna. Nåväl...Pjäsen var stark och på gränden till obehaglig. Den lämnar en lätt fadd smak efter sig i munnen. Det handlar om den starkare och den svagare och om den svagare på ett naturligt sätt måste falla till föga.

Har den starkare rätt att förtrycka, nästan utplåna den som är svagare i Nietzsches anda (naturligtvis inte, med våra demokratiska mått mätt...) Vad menar Strindberg? Enligt programmet så svänger han under pjäsens gång. I pjäsen ser man den starkare som en helgjuten person (på ytan) som vill se sig själva som ett "koncept", som har svar på alla frågor och utnyttjar den som är humanist, undfallande. Trots att den starkare har begått fel och brott som är större än den svagare är det den svagare som råkar illa ut, som förgås enligt Darwins anda. Men många säger idag att Darwin har misstolkas, såg jag på ett program för länge sedan. Darwin pratade inte egentligen om att den starkare vinner och har rätt att vinna, utan bara att det är så i naturen att den starkare slår ner den svagare och vinner över artens överlevnad. Det är inte den som är starkast som vinner utan den som har störst förmåga att anpassa sig. Naturen har ingen "idé" eller tanke likt ett Guds finger utan saker bara händer.
I ett pojkslagsmål vinner den starkare över den svagare, men inte därför den har rätt att göra det, utan för att den gör det på grund av den fysiska styrkan. Den har inte rätt att göra det.

Vad Strindberg (eller "pjäsen") menar då den låter den som är starkare vinna trots att man som publik är upprörd över att denna beter sig omoraliskt (och otrevligt och osympatiskt), kan man fråga sig. Är det så att Darwin och Nietzsche spökar i bakgrunden, likt de porträtt som i scenerierna tittar ner likt porträtt av Marx och Lenin från det gamla Sovjetunionen? Är det så att det är ideologi som fastnat hos Strindberg från t ex Nietzsche där då starkare har rätt att överleva, att slå ut den svagare som är en del av "slavmoralen"? Frågan är om Nietzsche feltolkades av nazisterna i detta med uppdelningen i "herrefolk" och andra (jag har för mig att jag läste ngt sådant i Svante Nordins bok "Filosofernas krig" eller ngt liknande). I vilket fall som helst känns pjäsen olustig i just detta att den starkares handlingar legitimeras, men samtidigt är det ju då en bra och stark pjäs om det får en att reagera med en sådan sinnesstämning.

Pjäsen går en helg till på Lilla Teatern, tror jag, och sätts även upp i småbitar under Kulturnatten. Gå och se den, om inte annat bara för att stötta den. Det är trevligt att använda sin blogg till sådana här saker, att bli teaterrecensent var ngt man tänkte på i början av sin humanistiska karriär...

Vid en närmare eftertanke är ju detta att den starkare och den som tar sig fram, att detta legitimeras en del av samhället. Jag vill inte verkar för "samhällsperspektivinriktad"/""sociologisk" men det kan ju i ett 2005-perspektiv ses som en kritik av det samhälle vi lever i idag som är en "self-made-man"-tanke. Den som är lyckad enligt amerikanske mått mätt har rätt att vara lyckad för att den har tagit sig fram. Den som har mycket pengar har det för att den är värd det. Och den tanken är en tanke som är på väg till Sverige också. Skrämmande på sitt sätt. ..